Jag har alltid varit en person som har svårt att säga nej. När någon frågar "Kicki kan du hjälpa mig med...(vad det nu kan vara)?" Så svara jag alltid raskt, och glatt utan att tänka efter "Absolut, det fixar jag". Mest är det väl för att jag tycker om att hjälpa andra människor, det gör mig glad att göra dem glada. Ni förstår vad jag menar, eller hur. Självklart har jag gått på nitar med männsiskor som utnyttjat det men just de personerna har jag förpassat ur mitt liv, för jag anser att om man behandlar någon så, då är man inte en vän... och varför då umgås?

Ibland har jag velat säga nej men ändå inte gjort det, för det är förbaskat svårt att säga det ordet... NEJ... när man egentligen vill hjälpa men kanske inte hinner eller ... orkar.

 

Våren har varit kämpig, jag har fått lära mig att säga nej på riktigt och till massor som jag egentligen vill göra. 2011 var jag i den där eländiga men berömda Väggen och allvarligt talat, det är inte någon trevlig plats att vara på, verkligen inte! Har man varit där, aktar man sig noga för att trilla dit igen. Men det här med Väggen är ju ofta förknippat med att man gör mer än man orkar... som till exempel att säga ja när man borde säga nej.. (Och där var cirkeln sluten 😉) Under läsåret har jag väl inte direkt sagt Ja till mer än jag orkar men mina Måsten har ökat i och med förändrade arbetsförhållanden och nya arbetskamrater och elever igen. Jag gillar egentligen förändringar, att få nya elever att lära känna är toppen, alltid lika kul. Likaså att få nya jobbarkompisar, härligt. Men för att vara ärlig, att bygga relationer tar energi och när då dessutom arbetsförhållandena, (nytt arbetssätt, mindre resurser, fler elever,) dessutom har förändrats så blir det mycket energi som går åt varje dag.

 

Jag tänker som så att jag har ett energikonto, det fylls på varje natt. Har jag sovit gott och vaknar utvilad fylls det på mer än om jag legat vaken halva natten med ryggvärk. Olika saker tar olika mycket energi och när den är slut, ja då stannar Kicki. Då kraschlandar hon... 

På grund av allt detta som hänt på jobbet så har jag insett att jag måste faktiskt snäppa upp mina kunskaper i att säga NEJ. Eller som mina elever skulle säga "Levla upp" 😉😍 Så nu har jag börjat att ifrågasätta saker som innebär mer arbetsbörda eller försämrade arbetsförhållanden för mig och kräva att få veta hur detta ska lösas. Ser ni skillnaden? Jag erbjuder inte några lösningar själv eller säger "Det fixar jag". För när man har nått en viss gräns, är lösningscellerna upptagna med att se till att jag andas, hjärtat slår och benen rör sig i rätt riktning.

 

Reaktioner låter inte vänta på sig.... jag har fått höra att jag inte är "lösningsfokuserad" mitt svar, nix det är jag inte för mina lösningar har tagit slut. Jag har fått höra att jag är envis (läs tjatig) som ställer frågor om hur saker ska lösas. Visst är jag jobbig!! Men jag undrar... var i min arbetsbeskrivning (om det hade funnits någon för lärare) står att jag måste lösa ALLA problem som kommer i min väg? Vissa saker är faktiskt upp till min chef att lösa, eller hennes chef, eller deras chef. Men de är ju så vana vid att vi lärare löser allt så de bara beordrar att nu har vi tänkt så här och så får det bli. Inte konstigt att de blir alldeles perplexa när en liten lärare säger "Hur då?"

 

Tja, jag kommer fortsätta att var jobbig och fråga hur, var, varför, när och alla andra frågor jag behöver ha svar på . Visst kommer jag fortfarande att lösa vissa saker men det är saker som är mitt jobb att lösa, MITT jobb. Jag tänker inte lösa problem som är ANDRAS jobb att lösa.

Och inte nog med det. Jag är stolt över mig själv, som säger Nej istället för "Javisst det fixar jag". Bra gjort Kicki!

 

Nu ska jag sätta mig vid middagsbordet med min raraste av alla raringar och äta en god middag som han lagat till sin skröppliga och trötta sambo. Hur eller hur, så är jag tacksam för mitt liv och de människor som på olika sätt delar det.

Ha en skön tisdagskväll mina vänner 💗