Att må bra, att ha hälsan. Är det inte det som vi önskar mest av allt i livet?

Under, i princip, hela mitt liv har jag haft 2 problem. Det ena är artros i mina knän (efter en skada när jag var ... 9 tror jag) och som föjld på det, viktproblem. Knäna började då när jag och min kompis åkte skridskor, i botten på vår pulkabacke. Å så vackert vi åkte, ni kan inte ana. Pardans på hög nivå. Tills vi skulle göra en snygg vändning och hamnade i en hög med armar och ben intrasslade i varandra. Klart vi skrattade först, men sen... smärta! Knät gjorde ont så förgjordat. Min kompis fick hjälpa mig hem. Mamma gjorde våt-varmt omslag för att få ner svullnaden (minns ni det... ni som har nått mogen ålder? Iskall trasa som plastades in och sen lades det vadd och ull runt. Blev hett som ett ... ) 

Dessvärre blev det inte bättre utan jag fick åka till akuten. Där de efter undersökning och röntgen konstaterade att knät hade "hoppat ur led" som de sa men jag tror nog bara att det hade liksom, skuttat liite åt sidan. Tillräckligt för att paja ledband mm. Det blev gips från ankel upp till höften i en månad och ABSOLUT inte stötta på benet utan hoppa på kryckorna hela tiden.

Hmm .... tja... jag var 9 år och benet var blytungt med all gips, mina klasskamrater tyckte att kryckor var superkul så.. ja. De hoppade på kryckor och jag använde dem som stötta tror jag. Men att orka släpa på det där gipspaketet på mina tunna 9-årsarmar fanns inte på planeten. Så det blev aldrig bra, det där knät.

 

Och på grund av det fick jag ont, när jag sprang, när jag hoppade, när jag dansade, när jag gjorde allt det där som barn vill göra. Jag fick sjukgymnastik på sjukgymnastik men inget hjälpte. Jag tro att jag har träffat alla ortopeder som jobbade i Linköping på den tiden. Men knät var skadat och så var det med det. Med åren utvecklades artros först i ena och sen i andra. Nu, som snart 50-åring har jag två fina metalleder i knäna istället för de jag föddes med. Men det är en annan historia.

 

I och med detta med knäna kom viktökning. Vi har lätt för det i min familj, att öka i vikt alltså. Jag känner människor som har svårt med det och som lider av det. Jag kan förstå det, för jag tror att de personerna lider lika mycket som vi. 

Av denna anledning är jag nära bekant med Viktväktarna, Nutrilett, och alla andra viktminskningshjälpmedel som finns. Men problemet är, att har du väl skapat de där jäkla fettcellerna så finns de där. När jag går ner i vikt så töms de på innehåll... men ligger där och väntar på att gladeligen fyllas upp igen.

För nästan exakt ett år sedan gick jag med i Matdagboken. De har inga magiska knep eller hemliga brygder du ska köpa dyrt. Det de har, är gemenskap och stöttning och bra, smidigt fungerande verktyg. Men det är gemenskapen och stöttningen som gjort mest.

Så här skrev jag i min profil, då för ett år sedan:

 

 

"Många vägval, många berg  och  ännu fler dalar har lett mig hit, igen. Att ha en kropp som  jag trivs i, som visar den jag är på insidan, har visat sig vara svårt och en livsuppgift. Varje gång tänker jag att nu jäklar kommer det att fungera, bara jag tar mig upp för det här jäkla berget så kommer jag att lyckas! Insida och utsida kommer att mötas, den jag är och så som jag tror mig se ut kommer speglas på min utsida och visa sig i spegelns reflektion. Och för en allt för kort tid uppfylls min önskan och tro. Det hårda arbetet och den stränga disciplinen ger resultat och vi möts, där i spegeln. Men...så händer något, livet ger mig en hård knuff och jag faller. Faller för frestelsen och utför bergets kant. Det är så lätt att gå nedför, så enkelt och jag märker inget först, tror det är OK, jag kan hantera det. Tills jag landar vid bergets fot, hårt, hårt. Orkar inte klättra igen, fastnar ett tag. Finner så styrkan i att jag inte uthärdar skillnaden, skillnaden mellan utsida och insida. Drivs av önskan att få mötas. Reser mig upp igen och tar sats. Tar sats för att återigen klättra upp mot toppen."